sancti

Elmas födelse 25 Juli

Det hela börjde med att jag vaknade med vad jag trodde var förvärkar klockan 03.25 på morgonen den 24 Juli. Har ju haft en del förvärkar, men de här var lite kraftigare än de andra, men inte så kraftiga så jag faktiskt trodde att nåt var på gång. Men eftersom de var lite jobbiga och jag inte kunde somna om gick jag upp och tog två panodil, för det kan faktiskt hjälpa mot förvärkar om man vill sova. Så två panodil och sedan sängen igen...

Tror inte det tog tio minuter innan jag var uppe igen, tänkte att om det är förvärkar ska det ju gå över med värme, så jag tog vetekudden och slängde in i micron. Lade mig på soffan med kudden på magen och bara väntade på att det skulle gå över. Tror att jag hade en värk ungefär var 5'e minut, inte så kraftiga och inte så långa. Men när klockan var kanske halv fem började jag fundera på om det inte var riktiga värkar ändå. Men ärligt talat var det enda jag tänkte på att jag inte ville komma till Östra med värkar som sedan skulle avstanna (alltså att förlossningen inte var igång på riktigt) och att jag inte var öppen eller nåt. Men vid fem-tiden började jag iaf klockan mina värkar med en s.k. värktimer som finns på nätet. Då hade jag värkar var 3-5 minut och de var 1-1½ minut långa.

Kom ihåg sen senaste CTG'n att värkarna var tvungna att vara ca 45 sek- 1 minut för att de skulle hinna "göra nåt", alltså att man skulle öppna sig av dem, så att de var såpass långa var ju iaf positivt. Klockade värkarna i två timmar medan jag satt på internet och kollade mailen, bloggade, beställde vakuumpåsar (hjärnsläpp?) och pustade mig igenom värkarna.

Vid 06.40 kom jag på att mobilen inte var riktigt laddad och det skulle ju vara bra att ladda den om det nu var så att det verkligen var förlossningen som hade startat. Vadå "in denial"? ;) Så jag gick in i sovrummet och försökte smyga när jag plockade fram mobilladdaren. Hur det nu var så råkade jag iaf väcka Totte, men jag sa till honom att fortsätta sova. Ville ju att han skulle vara utvilad om det nu var förlossning på gång. Igen, nej nej, inte alls i förnekelsefasen, haha! Han svarade iaf att han hade satt om sin klocka till 08.00 så att han skulle få sova lite längre, eftersom hans kompis Adam hade varit där kvällen innan och han var lite trött. Han brukar annars gå upp ca 07.15 och åka till jobbet 08.30, men nu ville han alltså sova lite längre. Jag tänkte mig inte för utan svarade bara nåt i stil med att "Du behöver nog inte oroa dig för klockan för du får nog en bebis idag" och sen gick jag och satte mig framför datorn. Tror inte det tog två minuter innan jag hörde honom rumstrera om i badrummet och sen sticker han in knoppen i datarummet. Frågade om han inte ville sova längre, men han tyckte att hur fasen skulle han kunna göra det nu, om det faktiskt var bebis på G?? Haha..

Så jag sitter framför datorn och far upp med väldigt jämna mellanrum för att pusta och frusta mig igenom värkarna och Totte börjar, lite nervöst, greja i lägenheten. Vad jag minns så 1. bytte han lakan, 2. dammade han, 3. dammsög hela lägenheten, 4. tvättade en filt vi fått från hans chef dagen före, en med Red Sox på som lillan såklart skulle ha på BB, 5. torktumlade samma filt, 6. diskade och 7. slängde soporna. Minst! Sen kom han då och då med knäppa skämt till mig för att få mig att småle när jag satt där och hade ont. Men det hjälpte faktiskt att han satte på ali baba-musik och föreslog att jag skulle vända filten mot Mecka när jag sjönk ner på knä för en extra jobbig värk :)

Vid åtta-tiden tvingar jag också Totte att ringa till förlossningen för att berätta att vi förmodligen kommer in under dagen, eftersom jag har hört att man ska göra det så att de kan planera för en och se till att det finns plats och sånt. De tyckte det lät fint och sa att vi bara kunde komma om jag tyckte att det var jobbigt att vara hemma. Såna änglar alltså :) Under tiden kände jag att jag behövde gå på toa och göra nummer två och det tyckte jag var jätteskönt, för det är ju sånt man inte vill (men iofs ändå kanske kan komma att göra) under förlossningen. Dessutom har jag hört att det kan vara ett tecken på att förlossningen verkligen är på gång, eftersom kroppen liksom försöker tömma sig för att förbereda för bebisens utbrytning.

Under förmiddagen fortsatte jag att vara rädd för att värkarna skulle avstanna så vi tog en minipromenad bort till miljöstationen ca 150 meter bort. På vägen tilbaka kom våra kvartersvärdar gående på andra sidan gatan, en man i ca 40-årsåldern och hans medhjälpare, en kille i 20-årsåldern. Precis då fick jag en värk och det var så kul att se att båda verkligen glodde och när de såg att jag tittade upp svängde båda två huvdet åt andra hållet så fort att jag trodde att båda två skulle bryta nacken. Haha, de tyckte nog att det var pinsamt att se en tjej med värkar, men jag brydde mig ju föga...

I vilket fall som helst väntade vi till halv tolv ungefär, sen sa jag till Totte att jag tyckte att vi skulle åka in. Han tyckte det var bäst, innan han började städa hemma hos grannen med ;) Sötnöt! Så vi tog bilen till Östra och jag kanske slappnade av eller nåt för på de ca 15 minuterna det tog att åka in hade jag bara tre värkar. Vi kom fram och blev inskrivna klockan 12.21 av en BM som mer eller mindre precis skulle gå av sitt skift. Vi tog en CTG som visade fosterljud på ca 154 slag/minut och värkar med 6-7 minuters intervall. Dessutom sparkade busungen på plattan på magen som registrerar värkar hela tiden så i min journal står "Mycket livligt barn". Haha, lilla skruttfia.

Men nu var alltså värkarna lite mer oregelbundna och kom mer sällan så jag och Totte tog en promenad ner till Pressbyrån för att köpa några smörgåsar och lite vatten och cola. Ringde mina föräldrar på vägen ner till Pressbyrån men sen på vägen tillbaka började värkarna sätta igång rejält igen. Yes! Nu var vi på G!

Klockan 14.30 fick vi en ny barnmorska som hette Linda och som var helt underbar! Hon lyssnade med tratt på bebisen och undersökte mig sen. Livmoderhalsen vare utplånad och jag var öppen 2-3 cm. Jaaaaa!! Det betydde ju att värkarna faktiskt gjorde nåt! Hade ju gärna varit öppen 5-7 cm men ändå... ;) Vid 15.30 ber jag att hon visar hur lustgasen fungerade, mest för att jag fått tipset om att lära mig hur den funkar medans jag ännu inte har för ont, då är det lättare att lära sig andas i masken. Det var ett bra tips, för tar man för mycket blir man äckligt yr i mössan och tar man för lite har det ju verkligen noll effekt. Sen måste man ju time'a det bra med värkarna så man tar lustgasen preciiis när värken börjar, annars hinner ju gasen inte verka.

När jag blivit uttråkad av lustgasen frågade Linda om jag inte hade lust att ta ett bad och det lät ju som en toppenidé så jag knökade mig bort till badrummet och fick ett varmt, skönt bad som jag tyckte lindrade ganska mycket. Satt i badet ungefär en timma från 16.20-17.15, sen gick jag upp och Linda undersökte mig igen. Nu var jag öppen 4 cm och Linda tyckte att hon skulle ta hål på hinnorna för att försöka få igång värkarna ännu mer. Så hon tog hinnorna och det kom massor med klart färgat vatten. Lite halvotäckt, kändes som om jag kissade på mig ungefär :S

Sedan försöker hon sätta en skalpelektrod på bebisen, och kopplar upp denna mot CTG-apparaten tror jag, men det funkade inte riktigt. Linda gissar på att det antingen är hinnor i vägen fortfarande eller att det är en hårig bebis. Visade ju sig sen att det senare var korrekt :) Klockan 19.50 hade jag bara öppnat mig 6 cm så nu sätter Linda in värkstimulerande dropp. Nu börjar det bli riktigt jobbig och jag ligger mest i sängen och andas lustgas för att orka med värkarna. Totte är SÅ himla underbar och påminner mig att dricka (man bli torr i munnen av lustgas) och håller mig i handen under värkarna. Kändes som om jag inte klarade värkarna alls lika bra om han var i andra änden av rummet när en värk kom, det var helt klart en enorm hjälp att hålla hans hand vid det här laget.

När klockan var 21.40 hade ju bebisen ännu inte dykt upp och nu var det dags för skiftbyte. Linda överlämnar till vår nya BM Irene. Kändes inte som om Irene tog del av det förlossningsbrev vi hade lämnat till Linda, men ok... Vid det här laget var jag "bara" öppen 7 cm och hade jäkla ont och var inte direkt kommunikativ så Irene föreslog att vi skulle lägga en EDA (epidural, alltså ryggbedövning). Jag sa nog typ bara "Ja, ja, ge mig". Hon förklarade att det kunde ta en bra stund eftersom ryggbedövning bara ges av narkosläkare och han eller hon kunde vara varsomhelst på sjukhusområdet just nu. Nu hade jag sån himla tur så han var precis i närheten så klockan 21.55 får jag bedövningen, liggande på sidan i sängen och efter bara 10 minuter ligger jag där och ler. BM sa att det var den snabbast verkande bedövningen hon sett under sina nio år i yrket :) Det brukar ta minst 15-20 minuter innan epiduralen slår till, men jag var väl väldigt mottaglig.

Precis innan klockan slog ett på natten undersöktes jag igen och nu är jag fullt öppen (10 cm) och bebisen har börjat tränga ner. Tro mig, det känner jag! Har börjat känna att det trycker på rejält neråt och den senaste timmen har jag fått koncentrera mig på att inte krysta eller hjälpa till att trycka på. Har legat på sidan en bra stund, men när jag vänder mig över på rygg igen känns det bättre. Bebisens hjärtfrekvens har ökat och det visar sig att jag fått feber. Ingen ovanlig komplikation, men de ger mig panodil för att det ska vara så bra som möjligt för bebisen.

Nångång här emellan frågar Irene om jag vill gå på toa eller om hon ska lägga en kateter. Huuu... Kateter lät otäckt så jag kämpar mig upp på toa - och sitter i kanske 5-10 minuter utan att det kommer en enda droppe! Jaja, tänkte jag, hon får väl lägga en katerer då. Hon lägger den och ut kommer visst Niagarafallet, så det var visst bra att hon gjorde det :) Hade inte känt att jag var det minsta kissnödig!

Någon gång runt 02.20 (de två senaste timmarna har gått i snigelfart) frågar jag om jag inte kan få börja krysta och Irene undersöker mig och ser att bebisen har kommit längre ner och tycker att "jag kan ju testa". Jaha, tänker jag och undrar hur, men Irene går omkring i rummet och pysslar med annat så när nästa värk kommer så krystar jag utav bara fasen. Känner att bebisens huvud faktiskt kommer ner lite mer för varje värk så jag kämpar på.

Till slut börjar det göra satan-så-in-i-helvete-svin-ont och bebisen är på väg. Irene är nu "på plats" och säger till mig att ta det lite försiktigt. What??! Are you frickin' kidding me?! Sluta nu? Du är ju inte sann?? Men snäll patient som jag är tar jag ju det lugnt, för jag vet ju nånstans i bakhuvudet att man spricker mindre om man lyssnar på barnmorskan. Tre "satan-så-in-i-helvete-svin-ont-värkar" senare säger Irene att om jag vill ta emot henne nu så är det dags att sträcka ner armarna och i mina händer får jag en kladdig, blå och helt underbar lite bebis.

All smärta är mer eller mindre helt borta, lillskruttan ligger därpå mitt punkterade bildäck till mage och livet är ganska underbart! Hon andas lite rossligt så hon blir rensugen och sedan går det mycket bättre. Vi ligger och myser och gosar och åtta minuter senare säger Irene till mig att krysta igen så att moderkakan ska komma ut så jag klämmer lite smått men man är ju nästan paralyserad där nere... Irene satt helt tyst så jag fick fråga henne om den kom ut, för det kändes som om nåt hände där nere och visst hade den gjort det. Kände inte ett skvatt!

Vid kvart över tre ungefär lägger BM bedövning när jag andas lustgas och sen syr hon mig med ett inre och två yttre stygn. Kände "såklart" ingenting, det bara stack lite när hon lade bedövningen. Sen fick vi hjälp av sköterskan med amningen under tiden och efter 30 minuter i livet hade Lillskruttan kommit på hur man gjorde och fått i sig sitt livs första måltid. Inte mycket, men det räckte :) Sedan kom den berömda frukostbrickan, och efter det blev vi inrullade till BB-avdelningen.

Klockan är nu halv sex på morgonen och vid sextiden somnade vi alla tre, trötta men så otroligt lyckliga!