sancti

När vår överraskning Nellie kom till jorden..

Fredagen den 13 (!!) januari var jag stor, tjock och trött, för att inte tala om orolig för att behöva föda en jättebebis! Jag hade gått nästan en vecka över tiden och talat mig blå med min BM och KK för att få sättas igång då min förra bebis var rätt stor och min systers överburna bebisar varit stora. Till slut gick de med på att ge mig ett tillväxt UL tisdagen därpå. Jag hade för länge sen slutat hoppas på att förlossningen skulle sätta igång spontant eftersom jag först hade varit övertygad om att bebisen skulle komma redan i slutet på december. OJ så fel jag hade.. Beräknat datum hade först varit 3 januari, sedan 31 december och till sist landade det på 7 januari. Så när julen passerat ville jag bara "klara mig" över tolvslaget, och det kan man ju verkligen säga att jag gjorde...

Så denna fredag hade jag försökt vila mig och inte oroa mig för mycket. Hade hämtat Elma, 2½ år, på dagis redan klockan två den dagen eftersom hon väckt oss redan klockan fem samma morgon så jag ville hämta hem henne så hon skulle få vila. Därför hann jag själv naturligtvis inte sova middag så efter vi ätit middag var jag rätt trött. Elma fick lägga sig som vanligt vid halv åtta-tiden och jag och T satt framför tv'n och spelade lite Zelda – skyward sword på wii'n. Jag sitter och koncentrerar mig på spelet när jag helt plötsligt far upp och ropar till T, halvvägs in till toaletten, "Antingen kissar jag på mig eller så gick vattnet precis!". Klockan är kvart i nio på kvällen och visst tusan hade vattnet gått!

Jag laddar upp med bindor och försöker lugna mig från chocken och ber T ringa sina föräldrar för att förbereda på att de kanske skulle behöva komma och passa Elma den natten. Drar sms till mina närmsta att det kanske är nåt på gång nu, äntligen! Samtidigt får jag byta binda på binda då de blir genomblöta när jag böjer mig eller svänger på kroppen.

Inser att jag bör ringa förlossningen för att förbereda på att vi kanske kommer in under natten så jag slår numret till Östra och får sitta i kö 25 minuter! Som "tur är" har jag ju inga värkar ännu, så det stressar mig inte så mycket att jag får vänta. När jag får jourhvande på tråden säger hon att man ska komma in genast för undersökning då vattnet gått. Och jag som trodde att man alltid väntade på värkstart först! Så vi ringer igen till T's föräldrar och packar det sista i BB-väskan. Kändes väldigt spännande med tanke på att jag först tänkt gå och lägga mig och invänta värkarna.

På Östra får vi först ta en CTG som visade fina hjärtljud och nån enstaka sammandragning. Nu har klockan hunnit bli ca 22.30. Efter CTG'n blir det lite väntetid och sedan blir jag undersökt för att de ska fastställa att det verkligen var vattenavgång jag hade. Det blev en hel del bökande och knökande på magen eftersom det inte forsar ut längre men till slut inser de att det verkligen var vattnet som hade gått. Det blir ytterligare lite väntetid och då får jag några värkar. Inte så många, långa eller starka, men det känns att det faktiskt är värkar iaf. En sköterska kommer in och frågar om vi vill åka hem och sova och vänta på värkarna eller om vi vill stanna kvar. Oavsett sätter de igång en om man inte kommer igång spontant med värkarna och mig hade de satt igång kl 08.00 nästa morgon. Nu är klockan nästan halv tolv så vi (jag) väljer att stanna kvar.

Vi kommer in på vårt rum och inser genast att det var precis samma rum som sist! Hinner knappt komma in dock innan värkarna sätter igång på allvar. Från detta minns jag väldigt lite, för när värkarna väl kom igång ordentligt vid tolvtiden på natten gick jag liksom in i mig själv och minns att det var många, långa och smärtsamma värkar utan mycket uppåll emellan. Kl 01.00 undersöker min BM Magdalena mig och då är jag öppen sex centimeter. Börjar då med lustgas men kan genom hela förloppet bara ha på lägsta, så fort de drar upp andelen lustgas blir jag alldeles för yr och mår konstigt.

Efter nästan två timmar där det känns som om jag har en lång värk utan paus ber jag BM om att få epidural. Epiduralen hjälper ju genom öppningsskedet och inte vid utdrivningen och hon tror inte jag har långt kvar men ringer ändå på narkosläkaren. Var öppen åtta centimeter när han kom men jag ville ändå ha epiduralen så den läggs vid tretiden på morgonen. Vid fyratiden är jag helt öppen och värkarbetet går lättare med hjälp av epiduralen. Nu är det dags för bebisen att sjunka ned och göra fyra vridningar. Men nej... Efter några timmar har hon fortfarande bara sjunkit nedlitegrann och gjort de två första vridningarna men sedan tog det stopp. När jag varit fullt öppen i fem timmar och börjat bli riktigt riktigt trött (varit vaken i över ett dygn) informerar min nya BM Charlotte förlossningsläkare som rekommenderar att vi försöker forcera fram krystvärkarna.

Så klockan är nästan nio på morgonen när jag och Charlotte börjar dragkampen. Hon på ena sidan och jag på andra sidan ett lakan (handduk?) med en knut om änden. När mina värkar kommer känner jag hur magen drar ihop sig tokmycket och jag börjar dra och äntligen börjar bebisen röra sig nedåt! Efter bara några värkar känner jag hur huvudet kommer ut men när värken tar slut känner jag hur hon sjunker tillbaka igen och ropar NEJ! Men Charlotte lugnar mig och säger att bebisen redan gjort plats nu så på nästa värk kommer den att komma mycket längre ut. Hon har rätt och då nästa värk är över är hon halvvägs ute. Charlotte säger att jag ska vänta på nästa värk och inte ta i alls utan låta kroppen göra jobbet. Väntar en evighet (känns det som) utan att nån värk kommer men till slut struntar jag i allt och klämmer ut henne på ren vilja. Det gjorde ju ont! Så jag får säkert skylla mig själv helt och hållet att det blev en liten spricka men det struntar jag helt i, min bebis är ju här!

Hon kom ut som stålmannen med handen vid pannan och var en rödblond, vacker flicka. Snacka om att jag blev förvånad! 52 cm lång och 4325 var vår lilla Nellie, som var namnlös första dygnet av pur förvåning från min sida, jag hade förväntat mig en pojke :)

1½ månad gammal nu!